I dagarna släpptes Mai Zetterlings långfilmsdebut Älskande Par (1964) på dvd. Jag brukar ibland le stort och säga: ”Mai är den svenska ny-guldålderns okrönta filmdrottning”, i nästa stund böjer filmforskarna på Stockholms Universitet huvudet bakåt och skrockar: ”alla vet vad Mai gjort för svensk film”. Jaså? Spelar hon och Bergman i samma lag? Det som kallas ”kvalitetsfilm” med svenska mått inbegriper varken Klubb Super 8s favvogenre - den svenska synden där gubbar tittar på kvinnor, eller det som Zetterling utforskar; kvinnor som tittar på kvinnor.
I Älskande Par presenteras tre kvinnors liv ur olika samhällsklasser. Angela, Agda och Adele (Harriet, Bibi och Gunnel) ligger samtidigt på en förlossningsavdelning och minns sina liv i seklets början. Skillanden mellan kvinnors olika villkor, beroende av klasstillhörighet, gör att filmen har en aktualitet värd att beakta. Filmen sätter kvinnors ställning i samhälle och kultur i fokus, huruvida Zetterling kommer med en politisk touch eller inte kan diskuteras närmare. Det estetiskt tilltalande filmspråket räcker mer än väl. Klasskamp, sexualitet, samförståelse, hat, allt finns i kvinnornas blickar. Filmen fick ett positivt mottagande och nominerades till Guldpalmen i Cannes, med parollen "Hela den svenska nationen borde förbjudas", som en fransk kritiker hävdade efter att ha sett den.
Ett annat fynd ni bör kolla in är Flickorna (1968). Den feministiska handlingen mötte hård kritik och försvann från Stockholmsrepertoaren efter tre och en halv vecka. Provokation mot rådande male bonding är aldrig en bra idé, även om det så kallade upproret sker lättsamt, ironiskt eller fantasifullt. Filmen handlar om ett teatersällskap med tre skådespelerskor (Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson) som repeterar Aristofanes pjäs Lysistrate där kvinnorna i Aten gör uppror för att tvinga männen att sluta kriga och börja gilla läget.
Under teaterns resa genom Sverige från Karlskrona till Kiruna ställer Zetterling manliga och kvinnliga könsteknologier mot varandra, lättsamt, och makabert, och spelet om kvinnofrågan framförs på ett medvetet och lättsinnligt sätt. Zetterling ger skådespelarna en central del i sitt skapande, något som skiljer henne från andra giganter under ny-guldåldern på 1960-talet. Järnjänget Jörn Donner, Vilgot Sjöman och Bo Widerberg ville göra allt för att få det svenska filmklimatets folkhem att liknas vid den franska nya vågen. Widerberg blev auteur och författade stridsskrifter, Donner VD för SFI, och Sjöman - Bergmans bästa polare. Stereotypen av den enskilde filmskaparen (med all manlighet i behåll) sitter fortfarande fastmejslad i min skalle, även om jag borde veta bättre. Föreställ er nu en basker, men att hon bär den istället för Mr B himself.
Zetterling har även varit verksam som skådespelerska och författare. Lästips från 1980-talet: ”Osminkat”, Mais självbiografi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar