Lesbiska biroller i paradfilmer 1

Time Code (Mike Figgis, 2000)
I Time Code är duken uppdelad i fyra sektioner som alla spelar upp en egen historia. Detta format bibehålls genom hela filmen så på detta vis kan man som storögd tittare skapa sin egen film. Jag för min del höll blicken stadigt mot rutan där Salma Hayek och Jane Tripplethorne vänslas i en taxi. Genom greppet med fyra bildrutor får jag mig lite av en flatfilm samtidigt som det är en fröjd att se hur Mike Figgis väver ihop de olika berättelserna till en helhet. Det hela mynnar ut i en filminspelning som går snett där Stellan Skarsgård får nervsammanbrott.

Election (Alexander Payne, 1999)

Se här, en av mina absoluta favoritfilmer! Reese Witherspoon spelar Tracy Flick - en galen strebertjej fast besluten att bli skolans elevrådsordförande. Hon har dock gjort misstaget att reta upp den livströtte läraren Jim (Matthew Broderick) som går in i närkamp med Tracy genom att sabotera hennes kampanj på olika sätt, något han bittert får ångra. Ett av försöken går ut på att han värvar den populäre men dumme fotbollspelaren Paul till att tävla med Tracy om posten. Paul i sin tur har gjort sig ovän med sin lillasyster efter att han har legat med hennes "flickvän". Den lesbiska lillasystern Tammy ger sig även hon in i leken och Tracy får allt svårare att nå sitt mål.

Den lilla bihistorian om Tammys obesvarade kärlek och längtan bort är fin. Hon sitter och drömmer vid fotbollsplanen där tjejinternatskolan har träning. Hon är arg och rebellisk och hatar high school med alla fotbollskillar och hejaklackstjejer. Hon är den lite nördiga och coola konstnärsbruden som man önskade man kände under sin egen gymnasietid. Mycket bra.

L - ordet säsong 5

Så har nu säsong 5 börjat och jag bänkar mig med datorn på magen varje måndagskväll. Vad ska de hitta på den här omgången? Jenny är fortsatt enerverande men, får jag säga, på ett litet roligare vis än tidigare. Som självupptagen författare och regissör kommer hon till sin rätta med en distanserad personlighet som de andra himlar med ögonen åt. Inte en enda själavandring i sikte och inte ett ord om var hon försvann med gummibåten när vi sist såg henne.

Shane är tillbaka i sin gamla form som spenslig kvinnotjusare. Hon hinner avverka två (nästan tre) systrar och deras mamma under ett bröllop i avsnitt två.

Vi bjuds även på fängelse-sex och panoptikon-innergårds-beteende när Helena ska avtjäna sitt straff efter sitt spelberoende slog slint. Efter en vinglig start skrider hon snart runt med en tändsticka i mungipan och handlar med cigaretter...

Ojoj kan det bli bättre. Jo. Men ändå.

Socialrealismen längtar också (gästbloggat)

Un Chant d'Amour är ingen flatfilm. Se denna post med tillhörande fullängdsversion som en hyllning till den franske författaren Jean Genets enda film, från 1950. Filmens explicita homosexuella innehåll medförde att den bannlystes och påverkade Genets karriär mycket negativt.

Filmens handling utspelar sig i ett franskt fängelse där en fängelsevakt, med en avslöjande voyeuristisk blick, observerar fångarna när de onanerar i sin ensamhet.

I en av cellerna finns en äldre algerisk fånge, i cellen mittemot finns en yngre fånge i 20 årsåldern. Den äldre mannen är förälskad i den yngre och försöker förmedla sin kärlek genom att gnida sig mot fängelseväggen samt blåsa rök ur ett sugrör in till den andra cellen.

Fängelsevakten är uppenbarligen avundsjuk på fångarnas relation och visar sin ilska genom att klå upp den äldre fången, och tvingar honom att suga av hans pistol. Under tiden övergreppet sker drömmer sig fången bort till ett paradis där han och hans kärlek får vara tillsammans. Filmens slutscen befäster att fängelsevakten med all sin auktoritet saknar makten att bryta den intensiva attraktionen mellan männen, trots att deras relation inte uttryckligen får en fysisk mening.

Filmen är 26 minuter lång och Genet använder inget ljud i filmen, något som tvingar åskådaren att fokusera på explicita närbilder av fångarnas kroppar och även deras eregerade könsorgan.

Un Chant d’Amour nämns av filmhistoriker som en förlaga till Andy Warhols produktioner Flesh och Trash.

Hela filmen finns att streama på: http://ubu.artmob.ca/video/Genet-Jean_Un-Chant-D-Amour_1950.avi eller på: http://www.ubu.com/film/genet.html

www.ubu.com är ett multimedialt arkiv över avantgardismens historia.

E-poesi blandas med film, texter, mp3 m.m.

/Maria Georgieva

But I'm a Cheerleader, Jamie Babbit, 1999

1 2 3 4 5

But I´m a Cheerleader är en mycket underhållande drift med stereotyper på 50-talskitschigt behandlingshem för homosexuella. Med en allvarlig underton får vi följa hejaklackstjejen Megan från en dråplig intervention till det rosa rummet på "gay anonymous" till första kärleken. Från början har Megan svårt att acceptera flatan inom henne. Hon har en pojkvän (med en obehagligt fladdrande tunga), hon är gudfruktig som få OCH hon är ju en cheerleader - det straightaste som finns? Men, kanske tittar hon för mycket under kjolarna på träningen, hon gillar Melissa Etheridge och är dessutom vegeterian - bevisen blir överväldigande och hennes föräldrar skickar henne till "True directions". Där får hon lära sig hur könsrollerna är fördelade men vad tror ni händer när alla flator och bögar buntas ihop på samma ställe?

Jamie Babbit fortsatte sin karriär som flatfilmsregissör med cameotäta Itty Bitty Tittie Committie från 2007 och hon har även regisserat avsnitt ur TV-serier som Nip/Tuck, Ugly Betty, L word, the Riches och Gossip Girl.

Nip/Tuck säsong fem

Har bara hört lovord om Nip/Tuck men aldrig fått ändan ur vagnen, tills...suprise suprise...jag får nys om Portia de Rossis nya lesbiska karaktär i serien. Jag började med att röja runt lite på YouTube för att se vad som vankades. Och, jag blev inte besviken, dock lite vankelmodig. Skulle jag ta den lätta vägen och gå direkt in på säsong fem eller skulle jag ta den rättfärdiga vägen och se serien från början för att otåligt vänta in Portia?

Jag tog faktiskt beslutet att plöja genom, är nu på säsong två, och är väldigt nöjd med flatfaktorn redan innan jag kommit halvvägs. Så, om du inte är rädd för operationsorgier är det bara att luta sig tillbaka.

A Village Affair, Moira Armstrong, 1994

1 2 3 4 5

Även om detta är ett klipp avsett för att påvisa en ung Keira Kneighty så lovar jag att det finns lite lesbiskt också. Misströsta alltså inte, detta än klassisk komma-ut historia om en instängd äkta maka och moder, Alice, som gläntar på dörren när hon träffar grannens hemvändardotter Clodagh. Den perfekta familjefasaden rämnar när de båda kvinnorna inleder ett förhållande och detta till byfolkets stora fasa. Det bli alltså en skandal av rang...

Det var länge sedan jag såg A Village Affair, långt innan jag visste vem Keira Knightley var, och den stod sig även utan hennes stjärnglans. Den är ett tidstypiskt exempel på underhållande flatfilm: en orolig straight femme-hemmafru möter en lite mer rebellisk butchkaraktär som har smakat på livets andra gåvor. Detta paketerat i ett härligt 90-talsemballage med stora kavajer, spretluggar och diadem. I like...

Saving Face, Alice Wu, 2004

1 2 3 4 5