Strangers with candy

Detta är min absoluta favoritserie med min absoluta favoritkomedienne Amy Sedaris som den något själviska och obrydda Jerri Blank.

När första säsongen startar har Jerri precis kommit ut ur fängelset där hon har suttit av många år av missbruk och prostitution. Väl ute söker hon sina gamla rötter och börjar om där allt gick fel - i high school. Hon hankar sig fram så gott det går men upptäcker snart hur svårt det är att bli populär. Vi som tittar gillar Jerri desto mer med hennes fängelsemanér i omklädningsrummet, hennes smittande sneda leende och hennes härliga retorikövningar som vi ser prov på i detta klipp.

Jerri har en fabläss för snygga tjejer och killar men det går aldrig riktigt som hon tänkt sig. Ändå ger hon oss ibland små vinkar som att "the carpet matches the curtains" och man lämnas osäkert undrandes... Stangers with candy är en fantastisk drift med amerikanska moralpredikningsfilmer, med flat och bög-jargong i high schoolfilmer och med jock vs. nörd-kulturen. För ytterligare Amy Sedaris-doser kan man läsa hennes etikettbok "I Like You: Hospitality under the Influence" eller kolla in hennes bejublade gästande hos Letterman.

Slashing med MaryAnn

>>Tänk Rederiet säsong fem. Följande scen utspelar sig i maskinrummet. Gustav har för tillfället unnat sig en kopp fika och har således lämnat stället obevakat. Vera Bengtsson, ständigt på jakt, syns bakom en monitor spejandes efter otyg. Någon eller något har gett utslag på hennes radaranläggning och det är inte den grånande gamle Gustav. En närbild fryses när Veras ögon vigdas. Se där, är det inte den vampiga Peggy Svensson från säsong 1 som mirakulöst nog har ryckt in för ett gästspel! Hon sitter uppflugen på ett kontrollbord iförd röd svepande klänning och håller en skruvmejsel i sin hand. Vera ryter till och tar några snabba steg framåt. "- Vad gör du här din vandal?" Plötsligt, som ett ödets nyck, kränger fartyget till och Vera Bengtsson faller mot Peggy Svenssons yppiga barm...<<> Denna företeelse startade officiellt igång när Star Trek fans startade ett fanzine på 70-talet som innehöll egenkomponerade berättelser om Kirk och Spock.

Jag, för min del, tycker det är fantastiskt underhållande att läsa lite god slashing då och då. Det är häpnadsväckande och lite läskigt vad folk kan komma på för scenarier till Harry Potter och hans vänner. Parry Hotter i all ära men Dana Scully/Monica Reyes-historier bär hem pokalen i alla lägen. Den något svala men samtidigt oerhört heta FBI-agenten behöver aldrig gå hem ensam i dessa avsnitt inte. På Scully Slash Archive hittar man det mesta och det bästa.

Lesbiska biroller i paradfilmer 1

Time Code (Mike Figgis, 2000)
I Time Code är duken uppdelad i fyra sektioner som alla spelar upp en egen historia. Detta format bibehålls genom hela filmen så på detta vis kan man som storögd tittare skapa sin egen film. Jag för min del höll blicken stadigt mot rutan där Salma Hayek och Jane Tripplethorne vänslas i en taxi. Genom greppet med fyra bildrutor får jag mig lite av en flatfilm samtidigt som det är en fröjd att se hur Mike Figgis väver ihop de olika berättelserna till en helhet. Det hela mynnar ut i en filminspelning som går snett där Stellan Skarsgård får nervsammanbrott.

Election (Alexander Payne, 1999)

Se här, en av mina absoluta favoritfilmer! Reese Witherspoon spelar Tracy Flick - en galen strebertjej fast besluten att bli skolans elevrådsordförande. Hon har dock gjort misstaget att reta upp den livströtte läraren Jim (Matthew Broderick) som går in i närkamp med Tracy genom att sabotera hennes kampanj på olika sätt, något han bittert får ångra. Ett av försöken går ut på att han värvar den populäre men dumme fotbollspelaren Paul till att tävla med Tracy om posten. Paul i sin tur har gjort sig ovän med sin lillasyster efter att han har legat med hennes "flickvän". Den lesbiska lillasystern Tammy ger sig även hon in i leken och Tracy får allt svårare att nå sitt mål.

Den lilla bihistorian om Tammys obesvarade kärlek och längtan bort är fin. Hon sitter och drömmer vid fotbollsplanen där tjejinternatskolan har träning. Hon är arg och rebellisk och hatar high school med alla fotbollskillar och hejaklackstjejer. Hon är den lite nördiga och coola konstnärsbruden som man önskade man kände under sin egen gymnasietid. Mycket bra.

L - ordet säsong 5

Så har nu säsong 5 börjat och jag bänkar mig med datorn på magen varje måndagskväll. Vad ska de hitta på den här omgången? Jenny är fortsatt enerverande men, får jag säga, på ett litet roligare vis än tidigare. Som självupptagen författare och regissör kommer hon till sin rätta med en distanserad personlighet som de andra himlar med ögonen åt. Inte en enda själavandring i sikte och inte ett ord om var hon försvann med gummibåten när vi sist såg henne.

Shane är tillbaka i sin gamla form som spenslig kvinnotjusare. Hon hinner avverka två (nästan tre) systrar och deras mamma under ett bröllop i avsnitt två.

Vi bjuds även på fängelse-sex och panoptikon-innergårds-beteende när Helena ska avtjäna sitt straff efter sitt spelberoende slog slint. Efter en vinglig start skrider hon snart runt med en tändsticka i mungipan och handlar med cigaretter...

Ojoj kan det bli bättre. Jo. Men ändå.

Socialrealismen längtar också (gästbloggat)

Un Chant d'Amour är ingen flatfilm. Se denna post med tillhörande fullängdsversion som en hyllning till den franske författaren Jean Genets enda film, från 1950. Filmens explicita homosexuella innehåll medförde att den bannlystes och påverkade Genets karriär mycket negativt.

Filmens handling utspelar sig i ett franskt fängelse där en fängelsevakt, med en avslöjande voyeuristisk blick, observerar fångarna när de onanerar i sin ensamhet.

I en av cellerna finns en äldre algerisk fånge, i cellen mittemot finns en yngre fånge i 20 årsåldern. Den äldre mannen är förälskad i den yngre och försöker förmedla sin kärlek genom att gnida sig mot fängelseväggen samt blåsa rök ur ett sugrör in till den andra cellen.

Fängelsevakten är uppenbarligen avundsjuk på fångarnas relation och visar sin ilska genom att klå upp den äldre fången, och tvingar honom att suga av hans pistol. Under tiden övergreppet sker drömmer sig fången bort till ett paradis där han och hans kärlek får vara tillsammans. Filmens slutscen befäster att fängelsevakten med all sin auktoritet saknar makten att bryta den intensiva attraktionen mellan männen, trots att deras relation inte uttryckligen får en fysisk mening.

Filmen är 26 minuter lång och Genet använder inget ljud i filmen, något som tvingar åskådaren att fokusera på explicita närbilder av fångarnas kroppar och även deras eregerade könsorgan.

Un Chant d’Amour nämns av filmhistoriker som en förlaga till Andy Warhols produktioner Flesh och Trash.

Hela filmen finns att streama på: http://ubu.artmob.ca/video/Genet-Jean_Un-Chant-D-Amour_1950.avi eller på: http://www.ubu.com/film/genet.html

www.ubu.com är ett multimedialt arkiv över avantgardismens historia.

E-poesi blandas med film, texter, mp3 m.m.

/Maria Georgieva

But I'm a Cheerleader, Jamie Babbit, 1999

1 2 3 4 5

But I´m a Cheerleader är en mycket underhållande drift med stereotyper på 50-talskitschigt behandlingshem för homosexuella. Med en allvarlig underton får vi följa hejaklackstjejen Megan från en dråplig intervention till det rosa rummet på "gay anonymous" till första kärleken. Från början har Megan svårt att acceptera flatan inom henne. Hon har en pojkvän (med en obehagligt fladdrande tunga), hon är gudfruktig som få OCH hon är ju en cheerleader - det straightaste som finns? Men, kanske tittar hon för mycket under kjolarna på träningen, hon gillar Melissa Etheridge och är dessutom vegeterian - bevisen blir överväldigande och hennes föräldrar skickar henne till "True directions". Där får hon lära sig hur könsrollerna är fördelade men vad tror ni händer när alla flator och bögar buntas ihop på samma ställe?

Jamie Babbit fortsatte sin karriär som flatfilmsregissör med cameotäta Itty Bitty Tittie Committie från 2007 och hon har även regisserat avsnitt ur TV-serier som Nip/Tuck, Ugly Betty, L word, the Riches och Gossip Girl.

Nip/Tuck säsong fem

Har bara hört lovord om Nip/Tuck men aldrig fått ändan ur vagnen, tills...suprise suprise...jag får nys om Portia de Rossis nya lesbiska karaktär i serien. Jag började med att röja runt lite på YouTube för att se vad som vankades. Och, jag blev inte besviken, dock lite vankelmodig. Skulle jag ta den lätta vägen och gå direkt in på säsong fem eller skulle jag ta den rättfärdiga vägen och se serien från början för att otåligt vänta in Portia?

Jag tog faktiskt beslutet att plöja genom, är nu på säsong två, och är väldigt nöjd med flatfaktorn redan innan jag kommit halvvägs. Så, om du inte är rädd för operationsorgier är det bara att luta sig tillbaka.

A Village Affair, Moira Armstrong, 1994

1 2 3 4 5

Även om detta är ett klipp avsett för att påvisa en ung Keira Kneighty så lovar jag att det finns lite lesbiskt också. Misströsta alltså inte, detta än klassisk komma-ut historia om en instängd äkta maka och moder, Alice, som gläntar på dörren när hon träffar grannens hemvändardotter Clodagh. Den perfekta familjefasaden rämnar när de båda kvinnorna inleder ett förhållande och detta till byfolkets stora fasa. Det bli alltså en skandal av rang...

Det var länge sedan jag såg A Village Affair, långt innan jag visste vem Keira Knightley var, och den stod sig även utan hennes stjärnglans. Den är ett tidstypiskt exempel på underhållande flatfilm: en orolig straight femme-hemmafru möter en lite mer rebellisk butchkaraktär som har smakat på livets andra gåvor. Detta paketerat i ett härligt 90-talsemballage med stora kavajer, spretluggar och diadem. I like...

Saving Face, Alice Wu, 2004

1 2 3 4 5

Exes & Ohs, ny flatserie! (klipp från the Ten Rules)

För ett par somrar sedan kunde allas er egen MaryAnn ses ute i skärgården, badandes bastu med en tysk bög vid namn Daniel. Väl hemma på fastlandet skickade han en alldeles speciell dvd-skiva till sin nya favoritlesbian, dvs mig. Denna postförsändelse visade sig innehålla Lesbian fun shorts - sexy, lesbisch, witzig, frisch! = tio härliga flatkortfilmer. Bland dessa märktes särskilt den om en aningens enerverande Ellen-liknande typ som listade tio lesbiska regler.

Kortfilmen "The ten rules" handlar om Jennifer, en något neurotisk dokumentärfilmare som ständigt är singel och alltid på jakt efter den rätta. I den nya serieverisonen "Exes & Ohs" får vi följa Jennifer och hennes kompisar i en mer komisk variant av L word... Nedan följer en kort presentation av huvudkaraktärerna:

• Sam: Jennifers extjej tillika bästa vän. Till skillnad från Jennifer så är hon något av en slampa som är expert på tillfälliga förbindelser med vackra kvinnor. Men under ytan anas en något osäker person, suprise suprise!

• Chris och Kris: Flatparet som följer en av reglerna: de klär sig likadant. Denna duo sätter enligt mig en stjärna i kanten på serien. Chris är den butchiga bowlerskan som alltid blir för full coh tafsig. Kris är hennes femmeflickvän som älskar alla små söta varelser. Tillsammans driver de alltid något slags djurprojekt eller grälar om vardagliga ting.

• Crutch: Den unga något naiva grrl riot-tjejen med röda slingor som vill bli singer song writer. Spelas av Heather Matarazzo från Welcome to the dollhouse och L word.

Och...de träffas givetvis på ett café i tid och otid, i denna serie heter stället "the Beever cafe". Kolla in pilotavsnittet på Logo eller Michelle Paradise´s (skapare av serien och spelar Jennifer) videoblog på AfterEllen


Handslag
/MaryAnn Leeman